I svensk
översättning från bloggen Ida Auken , Radikale
Venstre, Danmark,
för World Economic Forum i Davos 2017 (Jan).
Jag ska försöka gå
igenom hela dokumentet och kommentera detta ur vår synpunkt i vår
stad idag 2018. Redan nu kan jag avslöja skrämmande likheter. Just
, skrämmande, för även om presentationen i Davos var ”glad” så
är innehållet väldigt mycket begränsande och ”omänskligt”.
Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad - eller ska jag säga, "vår stad". Jag äger ingenting. Jag äger inte en bil. Jag äger inte ett hus. Jag äger inga apparater eller några kläder.
[Bra inledning. Den
säger vad agendan innehåller. Planekonomi, kommunism, individen
”har ” inget. 2030 är ett viktigt år. Många planer har detta
som målår, agenda203, transportpolitik, energipolitik och många
andra områden. Hela samhället och specifikt städer ska omvandlas.]
Det kan tyckas
märkligt för dig, men det är perfekt för oss i den här staden.
Allt du ansåg vara en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har
tillgång till transport, boende, mat och allt vi behöver i våra
dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det
slutade med att det inte gav oss nån mening att vi skulle äga
mycket.
[Det är just detta
indoktrineringen går ut på. Lycka att inte ha något, allt är
tjänster. Du ska inte ha något , det finns tillgängligt ”gratis”.]
Ett, kommunikationen
blev digitaliserad och fri för alla. Sedan, när ren energi blev fri
började saker att röra sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i
pris. Det var ingen mening för oss att äga bilar längre eftersom
vi kunde ringa på en förarlös bil eller flygande bil för längre
resor inom några minuter. Vi började transportera oss på ett
mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafik blev
lättare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappast tro
att vi accepterade köer och trafikstockningar, för att inte tala om
luftföroreningar från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
[Här ligger en
motsättning. Jag tror inte Ida förstår köteori. En gata och väg
har en viss kapacitet. Vid vissa tidpunkter så kommer även
självkörande bilar inte kunna komma in på en viss gata och då
uppstår köer som fortplantar sig dynamiskt. Det blir ingen skillnad
med självkörande bilar i en fil. Förmodligen mindre olyckor.
Min stads planer
innehåller liknande tankar och mål. Självkörande bilar, mycket
cyklar, prio för cyklar, tätare stad.]
Ibland använder jag
min cykel när jag besöker några av mina vänner. Jag njuter av
träningen och resan. Det blir så att själen kommer med på resan.
Roligt hur vissa saker verkar aldrig förlora sin spänning:
vandring, cykling, matlagning, teckning och växande växter. Det ger
perfekt mening och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur en
nära relation med naturen.
[Ah, cykel, detta
fortskaffningsmedel som ska rädda stadslivet i staden Utopi. Just
nu tittar jag ut på en isig lokalgata. Nja , det blir riskigt att
cykla. I den ideella soliga varma världen kan det kanske fungera. I
min stad ska centralstationsområdet gestaltas om så att cyklister
kan ta sig fram obehindrat. Det är inte så noga med andra
trafikslag. Fossilbilar blir förbjudna.]
"Miljöproblem
verkar långt borta"
I vår stad betalar
vi inte någon hyra, eftersom någon annan använder vårt lediga
utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för
affärsmöten när jag inte är där.
[Men vilken
osjälviskhet. Det är bara att boka ett vardagsrum och cykla dit,
hela styrelsen. Och mina grejor är kvar? Nä men visst , jag ädge
ju inget.]
Nån gång ibland
väljer jag att laga mat själv. Det är enkelt - den nödvändiga
köksredskapet levereras till min dörr inom några minuter. Sedan
transporter blev gratis slutade vi ha alla de sakerna i vårt hem.
Varför ha en pasta-kokare och en crepe-kokare i våra skåp? Vi kan
bara beställa dem när vi behöver dem.
[Woow, vilket
logistikproblem. Men det löser ju de AI laddade robotarna och
självkörande bilarna galant.]
Detta gjorde också
genombrottet för cirkulära ekonomins enklare. När produkter
omvandlas till tjänster, har ingen intresse för saker med kort
livslängd. Allt är utformat för hållbarhet, reparation och
återvinning. Materialen flyter snabbare i vår ekonomi och kan
omvandlas till nya produkter ganska enkelt. Miljöproblem verkar
långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena
produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle
våga röra de skyddade naturområdena eftersom de utgör ett sådant
värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönt
utrymme och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande
inte varför vi tidigare fyllde alla lediga fläckar i staden med
betong.
[I min stad säger
kommunens översiktsplan att trafikytorna ska minska och användas
för social samvaro och hus. Förtätningen måste ju fortsätta och
minska avstånden. Vi ska ju cykla. Trafikplanen görs om så att
cyklarna kommer fram överallt. Alla gröna fläckar bedöms om det
kan rymmas ett hus på 10-15 våningar eller så. ]
Döden med inköp
Handla? Jag kan inte
riktigt komma ihåg vad det är. För de flesta av oss har det blivit
omgjort till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det
här är kul, och ibland vill jag bara att algoritmen gör det för
mig. Det känner min smak bättre än jag gör nu.
När AI och robotar
tog över så mycket av vårt arbete, hade vi plötsligt tid att äta
gott, sova gott och spendera tid med andra människor. Begreppet
rusningstid har ingen mening längre eftersom arbetet som vi gör kan
göras när som helst. Jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det
fungera längre. Det är mer som tänkandetid, skapandetid och
utvecklingstid.
[Men vad härligt,
flexibelt arbete ( säkert inga 8 timmar, V gillar detta), mycket
semester, förverkliga sig själv. Jo, kommunisterna vill inget
hellre än jobba mindre. ]
För en stund blev
allting till underhållning och folk ville inte störa sig med svåra
problem. Det var bara i sista minuten som vi fick reda på hur man
använder alla dessa nya teknologier för bättre ändamål än att
bara döda tid.
[Jaha, det finns
negativa effekter?]
"De lever olika
slags liv utanför staden"
Min största oro är
alla människor som inte bor i vår stad. De vi förlorade på vägen.
De som bestämde sig för att det blev för mycket, all denna teknik.
De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI
tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det
politiska systemet och vände sig mot det. De lever ett annat liv
utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen.
Andra stannade bara i de tomma och övergivna husen i små byar från
1800-talet.
[Förorter,
satelliter, serviceorter eller vad de kallas får här en snyting ”vi
förlorade er och nu får ni leva i den gamla världen. Ni platsar
inte här, ni är förrädare. Centralorten ska utvecklas även som
det står fina ord om ”landsbygden” så ska den bara finnas som
grönområde för stadsbornas utveckling och rekreation. Det satsas
inte på områden utanför stadsgränsen, t.ex. nya vägsträckor
till småorterna.]
Då och då blir jag
irriterad över det faktum att jag inte har någon riktig integritet.
Jag kan inte gå någonstans och inte vara registrerad. Jag vet att
någonstans, allt jag gör, tänker och drömmer blir inspelat. Jag
hoppas bara att ingen kommer att använda detta mot mig.
[Nej, absolute inte.
AI systemen och robotar kommer aldrig att använda denna info mot dig på samma sätt som sociala medier nu gör mot oliktänkande. Dumma tanke.]
Sammantaget är det
ett bra liv. Mycket bättre än vägen vi var på, där det blev så
klart att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade
alla dessa hemska saker: livsstilssjukdomar, klimatförändringar,
flyktingkrisen, miljöförstöring, överbelastade städer,
vattenförorening, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet.
Vi förlorade alltför många människor innan vi insåg att vi kunde
göra saker annorlunda.
[Så den nya staden
Utopia är en drömstad utan problem , utan störningar, alla lever
ifred under ingen religion alls. Tyvärr finns det signaler att vissa
vill drastiskt sänka befolkningsantalet för att nå detta mål,
bara för de utvalda, fina, goda människorna.]
[Jag förstår ju
att Ida inte kan behandla alla samhällsområden och ha lösningar
för dessa , men jag saknar en mycket viktig sak. Hur ska det gå
till? 13 år dit. Inte mycket att vinka på. Och framför allt, vilka vill hänga på? Kommer vi att bli "tvingade"? ]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar